Journalistik och brottslingars etnicitet

Man ställer sig ibland frågan varför journalister mörkar sanningen om invandringens och mångkulturens negativa sidor. Är det något negativt i tidningen och invandrare intervjuas handlar det nästan alltid om invandraren som offer för ett diskriminerande och stelt svenskt samhälle.
Om man vill ha något konkret och av substans som anledning till det ensidiga stödet för mångkultur får man leta länge och noga. Vad jag dragit för slutsatser är det tas för givet att mångkultur är den enda vägen att gå av någon anledning och journalisterns definition av demokrati och humanism innebär bland annat att alla har rätt att komma och bosätta sig i Sverige. Om någonting skulle gå snett i denna process är det alltid svenskarnas fel. Eftersom alla folk och kulturer är lika kan felet inte ligga hos hos invandrare eller i matchningen mellan invandraren och svenska samhället, det måste ligga hos svensken som inte varit tillräckligt välkomnande eller gästfri.

Ett praktexempel på hur journalister mörkar de negativa sidorna är när de hemlighåller etniciteten på en brottsling. Genom att hemlighålla hur stor andel av brottsligheten som faktiskt invandringen orsakat hindrar man opinionen att gå i "negativ riktning", som det var en politiker som uttryckte saken. Den negativa riktningen är naturligtvis i invandringskritisk riktning, eller "invandringsfientlig" som det av standard kallas. Som om vi svenskar inte var kapabla till att ha en invandringskritisk hållning utan att vi hemföll till invandrarhat och genast begav oss ut på gator och torg för att misshandla första bästa person med utländskt utseende.

En bidragande anledning till detta förmynderi tror jag är de händelser som utspelade sig under tidigt 90-tal. En ekonomisk kris slog till av full kraft, arbetslösheten steg kraftigt samtidigt som det nya partiet Ny Demokrati dominerade löpsedlarna med bland annat invandringskritiska eller "främlingsfientliga" uttalanden. Samtidigt som detta var det några galningar runt om i landet som slängde brandbomber mot flyktingförläggningar och en ännu större galning som kallades för "lasermannen" som sköt mot personer med utländskt utseende. Lasermannen och brandbombkastarna sägs ha blivit inspirerade av Ny Demokratis "främlingsfientliga" uttalanden och media ångrade sig i efterhand och tyckte att man borde ha censurerat eller åtminstone bemött och granskat Ny Demokrati hårdare. Efter detta har man "lärt sig läxan" och censurerar regelmässigt så mycket man kan i material som skulle kunna leda till invandringskritiska åsikter, bland annat då gärningsmäns etnicitet. Dessutom är man hårdare mot Sverigedemokraterna än vad man var mot Ny Demokrati och kallar dem regelmässigt för "invandringsfientliga" i radio och utsätter dem för specialgranskning (radioprogrammet Kaliber t ex).